Efter mer än sex decennier sida vid sida förändrades allt för Lasse Åberg. I januari 2024 förlorade han sin hustru Inger Åberg, kvinnan han delat större delen av sitt liv med. Hon blev 79 år gammal.
Lasse, som i dag är 86 år, har nu berättat om den tunga tiden efter förlusten. Saknaden handlar inte bara om den stora sorgen, utan också om allt det lilla som försvann över en natt. Det där vanliga livet, de enkla rutinerna och stunderna som plötsligt inte längre finns kvar på samma sätt.
Lasse och Inger hade varit ett par i 60 år när livet plötsligt vände. En kväll blev allt akut, och Inger avled i ambulansen på väg till sjukhuset. Efteråt blev Lasse kvar i ett hem där tystnaden tog mer plats än tidigare.
Han beskriver ensamheten som något väldigt konkret. Att ha levt så länge tillsammans med en annan människa och sedan plötsligt sitta själv är en omställning som inte går att förbereda sig på.
– Man blir ensam och halv, kan man säga, berättar han.
Det är framför allt vardagen med Inger som han saknar mest. Inte stora händelser eller märkvärdiga ögonblick, utan frukostarna, småpratet, tv-kvällarna och allt det där som två människor bygger ett liv av utan att alltid tänka på det.
– Det är ju sådana vardagliga saker man saknar mest. Frukost, snacka strunt och titta på tv och hata på artisterna. Laga mat ihop och allt sådant där… det är sådant som sticker ut, säger Lasse.
Nu ser vardagen annorlunda ut. I stället för att laga mat tillsammans sitter han ibland ensam framför tv:n med färdigmat. Det är en liten detalj, men för Lasse säger den mycket om hur stort tomrummet har blivit.
Samtidigt finns det något som har burit honom vidare. Lasse och Inger fick två barn tillsammans, och genom dem har familjen vuxit med tre barnbarn. Barnbarnen har i sin tur också fått barn.
För Lasse har familjen blivit avgörande. Han säger själv att barnen och barnbarnen har varit hans räddning i sorgen. De har gjort att ensamheten inte fått ta över helt.
– Nu har jag, tack och lov, både son och svärdotter här och mycket att göra, så det är inte den här patetiska ensamheten, utan det är bara det att det var en rejäl smäll, säger han.
