Kameran i taket blinkade rött.
Inte högt.
Inte dramatiskt.
Bara obönhörligt.
Don Ernesto stod stilla.
Octavio försökte skratta, men rösten sprack direkt.
”Pappa… det där är ju bara en säkerhetskamera…”
Rebecca andades ytligt i sängen. Hennes blick sökte hans.
Och fann honom.
Don Ernesto gick långsamt fram till henne.
”Hur länge?” frågade han lågt.
Tystnad.
Svägerskan rörde sig nervöst.
”Hon ville ibland inte dricka… vi gjorde allt vi kunde…”
Rebecca slog svagt mot madrassen två gånger.
Nej.
Don Ernesto förstod.
Han vände sig om.
”En gång till.”
Hans röst var lugn. För lugn.
”Hur länge har ni låtit henne vara så här?”
Octavio tog ett steg bakåt.
”Pappa, du överdriver allt…”
Ordet träffade honom.
Som förr.
Om och om igen.
”Du överdriver.”
”Du förstår inte.”
”Du är förvirrad.”
Don Ernesto tog fram sin mobil.
Inte snabbt.
Inte argt.
Avgörande.
”Nödnummer”, sa han.
Sedan:
”Min advokat.”
Octavio blev likblek.
”Klockan är två på natten!”
Don Ernesto såg på honom.
”Då är det den perfekta tiden att avsluta sanningen.”
Svägerskan viskade:
”Du kan inte bara förstöra oss så här…”
Han pekade mot kameran.
”Jag förstör ingenting.”
Paus.
”Ni gjorde det själva.”
Rebecca slöt ögonen ett ögonblick.
Han tog hennes hand.
Och för första gången på länge var hon inte ensam.
Men bakom dem öppnades ytterdörren igen.
Och en annan man klev in.
Med en mapp.
Och en blick som gjorde allt ännu mer definitivt…
