Amanda Rincon Jonegård och Sergio Rincon blev ett av de mest omtalade paren från första säsongen av Love is Blind Sverige. De träffades i programmet, valde varandra hela vägen och gifte sig i finalen.
Efter programmet fortsatte livet tillsammans. Kärleken ledde vidare till familjeliv, och paret blev senare föräldrar till två söner, Ralf och Hugo.
Men tidigare i år kom beskedet att relationen mellan Amanda, 36, och Sergio, 40, hade tagit slut. En ansökan om skilsmässa hade lämnats in till Stockholms tingsrätt.
Nu berättar Amanda själv mer om tiden efter uppbrottet. På Instagram delar hon öppet med sig av känslorna kring flytten, förändringen och livet som tvåbarnsmamma mitt i allt.
Hon beskriver en vardag där mycket har hänt på kort tid. Separationen, packningen, flytten och omställningen till ett nytt liv har tagit mycket kraft, särskilt med två små barn att tänka på.
”Så många tankar snurrar varje dag. Att gå igenom en separation, packa, flytta hem och förändra livet, och med två små att anpassa sig till och tänka på: det är SÅ mycket”, skriver hon.
Amanda berättar också att hon har börjat ifrågasätta sig själv mer än tidigare. Hon beskriver hur hon ibland känt att hon inte räcker till, samtidigt som hon försökt våga be om hjälp när det behövs.
”Min hjärna hinner knappt vila. Jag har aldrig ifrågasatt så många saker om mig själv. Jag har känt att jag inte räcker till för andra och att jag vågar be om hjälp, och om det inte går finner jag ro i ensamheten också. Det är läskigt och nyttigt.”
Amanda har tidigare berättat att hon och Sergio ska dela på ansvaret för barnen flera gånger i veckan, eftersom sönerna bara är ett och två år gamla.
Samtidigt är det just rollen som mamma som väcker många känslor hos henne under den här perioden. Hon skriver att hon ibland känner sig avstängd och att hon lätt fastnar i sina egna tankar.
”Jag känner mig lite apatisk ibland. Jag är förlorad i tankar.”
I de stunderna försöker hon påminna sig själv om något hon tidigare delat i en video. Där berättade en kvinna, som själv gick igenom en svår tid, om skuldkänslor gentemot sina barn.
Amanda skriver att man ibland måste visa sig själv lite nåd och förstå att man gör sitt bästa just nu. Hon försöker lita på att saker kommer falla på plats och att barnen inte lider av situationen.
”Man måste ha lite nåd med sig själv och inse att man gör det bästa man kan just nu. Snart faller allt på plats och allt blir bättre. Och de lider inte på något sätt alls”, skriver hon.
För Amanda har också tron blivit ett viktigt stöd efter uppbrottet. Hon berättar att många under hennes uppväxt tyckte att det var konstigt att ha en tro, men för henne har den blivit något djupt personligt.
Hon beskriver tron som en känsla, en förändring på insidan och något hon återkommer till när oron blir för stor.
”Varför oroa sig? Gud har en plan. Gud har gett oss löften och är trofast.”
Amanda skriver också att hon kan känna frid i livet och att bönen finns nära, som ett samtal att vända sig till.
”Gud förlåter, Gud helar, Gud är alltid med oss. Och bara en bön, ett samtal, bort – alltid, för alla.”
